hon behöver inte längre
se skapad tragik
för att brista,
gå sönder

det rinner ur henne ändå

försöker finna kraften
hoppet
som fanns, försvann
gungar högre
lite högre

och stannar.

kryper intill
så nära som man inte får gå
blundar
provar att andas
det går

det rinner fortfarande

tyst
och osynligt
oftare än förr
så invant
att det tycks svida
ungefär där lungan börjar



gå bort.