Publicerad 2006-06-17 15:10 av Galten

vet inte om jag når fram
det är en tanke kring kärlek jag var tvungen att kasta ut



Kärleken som autonom


Jag lekte med tanken att din yta var död

hår fördes av vinden med vingspanns evighet

hud likt jord
ett knottrigt skrov
någonting att svepa in sig med när världen blev hård.

öga likt hav
en rytmisk tambura som dansar och ler

hos pupillen
solen skådar sin antites

tänk om det endast
är elementen
som spelar liv

fasa vid tanken att min yta är död

tomma kroppar giriga att fyllas
tomma kroppar förtvivlande vill fylla
famlar
river mig fram
ångrar mig
varsamt jag omfamnar dig
förstår att du är vägen att fylla mig

att inunder få närma mig

en cirkels gång från mig genom dig

är att inunder dig få känna mig

trygg nu
tanken flödar på
att kärleken
är autonom

att den inte längre är ett val
den är begynnelsen
den är ett krav
den är varken din eller min
den är eviga flöde som sveper fram
som håller oss upprätta när vi
med pupillens tomhet
söker varann
den är en gudom en maskin
den är existens

den är liv





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Galten med Poeter.se id #8240 innehar upphovsrätten