Solljuset
draperar
skapar skuggor
där jag sitter
framåtlutad
i min stol,
värmer min rygg.
Utanför glädjetjut och
”mål, mål”.
Plötsligt
en röst.
Min egen skugga
på den vita väggen
talar till mig,
ӊr du vaken,
är du vaken i den här
världen”?
Jag drar efter andan,
ungdomarnas
fotbollsspelsröster tonar bort.
Solen går i moln,
min egen skugga försvinner.
Jag reser mig från stolen,
gör kaffe.
Tänker,
jag är nog inte vaken
men jag lever
jag andas
jag minns
och
jag vaknar nog
i båten på älven
när älvsvattendoften och
myggsurret borrar in sina
minnespilar
i min bortglömda kropp.