Alltid lade hon det
nybrutet väldoftande
noga flätat
vid våra två trappor

Framför verandan
och framför farstun

Folk gick in med skor
på den tiden

Ett fastetsat minne

Man skrattade mycket
under femtiotalet

Och sjöng

Och visslade

Och så granris
vid ingångar

Nu är det tomt
framför trapporna

Numera tar en av sig
skor, kängor eller stövlar

Traskar omkring i fuktiga
strumpor, sockor eller vistas barfota
i egna och andras hem

Bara att hoppas
att golven är varma
åtminstone kalla årstider

Granriset?

Var det det,
som fick oss att sjunga,
vissla och skratta?