Jag sitter hos dig,
ibland kommer blixtarna,
du inser att du inte hittar ut,
att du är fångad i en spegelsal
ditt vara är en fisk på land,
du kippar i din sjukhussäng,
uppkastad, utstirrad och upprörd.

Till slut kommer så alltid sömnen,
sänker dig ner i en orolig ro,
sitter bredvid dig på en stol för anhöriga,
så vakade du över mig,
då allting var annorlunda,
så vakar jag över dig,
när allting nu är som det är.

Dina tankar är myggan,
fångad i ditt medvetandets kåda,
för varje år har kådan härdat lite mer,
nu flyter det knappt,
du gör dig inte längre förstådd,
och en morgon får jag samtalet,
att du nu fattas mig.