Smärta och åter smärta när vi älskar med våra kroppar och
jag ser in i din själ. Smärtan finns fast din närvaro är alldeles
jämte mig.

Jag skriker inombords när jag vet, att jag aldrig kommer få dom
ögonen som jag just nu betraktar när du åter fängslas.

Jag försöker suga in varendaste ögon blick av våra
kroppar förenadetill ett. Men min ande inombords är
sönderbränd av sorg.

Varför ska detta liv vara så hjärtlöst och ge mig
så mycket plåga och göra så att våra liv ska kväkas?

Bara smärta och åter smärta när det är den sista gången jag ligger
nära din kropp och din insida vädjande vet vad som likaså väntar
inom sinom tid.

Varför dessa floder av tårar när jag, av själarna runt
omkring mig vägras att icke få ha dig i frihet.

Ständigt ser jag upp mot himlavalvet och min kropp är bränd av
smärta när jag vet att snart kommer snar tid, bli till nuet och jag
ligger ensam på bädden.

Ack vem ska då trösta mig och svepa sin hand runt min figur?
Ingen annan må jag hoppas , för ingen är så omaka och ömsint
för min kropp och min insidas ande.

Mitt anlete är nedbrutet och förkrossat och min kraft
att fortsätta andas avtar allt mer när jag inte får känna
dig vid min sida och få kyssa dig.

Om nu ödet må visa en annan sida så ber jag med
blodskrik till himlarna att det må ske nu innan mitt
livskraft tar sitt sista bävande andetag.