Sista sommaren
När jag ändå inte kunde somna
tog jag min cykel hemåt.
Som gamla raserade lador stod våra
tält där, högst uppe på sandåsen.
Skrålen, skratten och öldoften följde mig
en bit efter den slingriga sandstigen.
Natten var ännu ung men solen hade redan
vänt uppåt.
Genom skogen och över tallåsarna hördes älvens
dån och brus.
När jag kom till byn möttes jag av tomma gator
och en sällsam stillhet.
Sommarens dofter slog emot mig, yrvakna fåglar
kvittrade för full hals.
Inom mig bubblade en stark känsla.
Frihet
Total frihet.
Jag stannade, såg mig omkring, såg min by,
såg mitt hem.
Jag andades in.
Andades in all den frihet som svävade
fram som ett väsen genom de tomma gatorna.
Men då slog vissheten ned i mig.
Visshetsblixten.
Vissheten om den sista sommaren.
Sista sommaren med frihet,
sista sommaren med tält uppe på sandtaget,
sista sommaren i byn ensam på natten med friheten
bubblande i mitt bröst.
Och det var så det blev.
Så blev det.
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Peter Boström med Poeter.se id #40065 innehar upphovsrätten