Du var allt men nu, bara ett minne blott.

jag var så liten att jag knappt kommer ihåg dig, men vissa saker kommer jag alltid att minnas.

ditt glädjefulla skratt, ditt hår och dina ögon.

Men mest av allt kommer jag ihåg dig på din födelsedag när vi åt

inlagda päron med vispgrädde.

Du började att bli hårlös så du hade en peruk som var lockig.

Men med tiden som gick så tynade du bort allt mer och mer.

Till slut så låg du i din säng med gröna sängkläder.

Du hade cancer, hudcancer.

Sen gick allt så fort, jag fattade knappt att du var död.

Det gick inte, det

fanns inte.

När vi kom till kapellet så låg du i din kista och kollade upp i taket, du

Bara såg med ögon som var tomma, de var blinda.

Jag kunde varken tänka eller andas, jag blev bara rädd, nu hade jag

ingen, nu blev jag ensam.

jag gömde mig för mina föräldrar i mitt rum men hög musik så jag inte

kunde höra något annat.

Men för någon dag sen visste jag att du kanske var död men du kommer

alltid att finnas i mitt hjärta, och du kommer alltid att vaka över mig.

Så om jag ser en ängel så kan de vara du.



jag kommer alltid att älska dig Mormor...