när dagen går mot sitt slut

hon inte längre står ut

ur djupet av sin själ

ett skri som från en träl

ett vrål ej av denna värld

som genomborrad av svärd

 det fyllde kropp, själ och ande

det var nåt befriande

ur allt det mörka, svarta kaos

ur den boning som bebos

av demoner, spöken och gastar

hon med tunga ben hastar

bara jag kommer hem hon sa

då blir allting så bra

men när hon väl hemma var

alla demonerna var kvar

ur strupen ett ångestskri ljöd

hon önskade hon var död