Också undrar ni varför vi mår dåligt.
Hon ska inte komma hit och tro att hon är något!
Men herregud, hördes änglarna i himlen,
vi vill bara få tillgång till dans studion 1.5 tim/vecka.
Kan det vara så hemskt för er anställda i kulturhuset?
Det är ett kommunhus, ett hus vi alla äger, tillsammans.
Och vem sa det?
Det gjorde jag, "den som "tror hon är något" divan."
(Nu började situationen kännas fientlig)
Nä, här får ni inte vara med, tycktes personalen säga.
Vi lämnar kulturhusets reception och återvänder hem.
(Senare träffas de utstötta och samtalar)
Och deras ansvariga verkar inte förstå detta
att kunna börja träffas, i en bra kultur miljö.
Är det verkligen så att det är personalen
som äger rätten till det nya kulturhuset?
Får vi inte ens ha en danslektion på eget initiativ?
Får vi existera, överhuvudtaget?
Djävla samhälle.
Jag fick en tid att gå på gratis prova på dans
men när jag kom dit sa dom att jag skulle gå
hem och läsa på lite bättre, sen skickade jag
brev till den ansvarige som svarade att hon
gett mig fel dag och att jag kunde prova igen.
Hon låtsades som det jag frågar om inte lyfts.
Nej, jag vet.
Dom verkar bara bry sig om den dagliga verksamheten.
Men vi då?
Vi som är, herregud, det är ju dom som skapar kaoset!
Vem?
De som är anställda inom kommunen.
Det är ju dom som tror att dom är något!
Ja, och vi som vill bli något!
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Catherine Brandt med Poeter.se id #56231 innehar upphovsrätten