Oavsett hur mörkt det blir uti decembernatten
i väntan på den frusna tidens midvintersolstånd
kan metaforer ändå aldrig återge debatten
som behandlar flyktingbarns apatiska tillstånd

ty visst så sägs att Jesus en gång föddes i ett stall
och att Han allt sedan dess har hållit barnen kär
men det mörker som utgörs av livets sönderfall
hos en del flyktingbarn, det kringgår julens atmosfär

att väntan på ett ljus i mörkret kan bli alltför lång
trots att väntan i advent tar slut i år på vanligt sätt
blir övertydligt under Statens flyktingstatustvång
när uppgivenhet och apati till slut får ensamrätt

så om ljuset gör nå’n skillnad om det kommer någon gång
beror nog på om mänsklig värme finner något uttryckssätt
att nå in i flyktingskräckens frusna ensamhetskokong
vars mardröm dväljs bland julbord, tomtar och Nobelbankett