när jag halkar ner

från drivan där jag står

famnen full av ingenting

hukande ensam

ropar efter

liv till varje pris

blixt rakt in

i ögonen

bländande

ändå osynlig jag

när mängder mänskor trängs

en gestalt framträder

ur dimmors slöjor

kransens törnen

runt hans huvud

hans smärtas blanka blick

blir kärleksrena tårar

svarar

skuffar undan uppgivenheten

längtans grodd slår rot

i orons inre jordmån