I ett kallt och opersonligt sjukhusrum
ligger min mamma med ett nytt uttryck på hennes ansikte
som förenar känslan av fred med livet i evigheten
medan kurvan blir horisontell på skärmen
och en klocka med digitala nummer
visar att tiden löper ut
medan jag äntligen säger adjö
till en permanent bostad tillbaka i tiden
som fortfarande lyser med sina gyllene stjärnstunder
där rosen blommade och fåglarna sjöng
medan vi lekte med varandra
på en gräsmatta i en trädgård under en regnbåge
medan kärleken från en mamma som alltid är där
blir ännu tydligare för mig
på denna gråa vinterdag
medan jag har svårigheter med att bevara kontrollen
och frukta at sorgen kommer at äta mig inifrån
tills jag ser ett blått ljus
som knappt syns bakom ett moln på himlen
men som ändå ger mig hopp
om att träffas igen
och att du har hittat et nytt hem
så på något sätt är det lättare för mig att bära
när jag står utanför sjukhusdörren