Man vet inte varför man går i terapi.
Det är en förutsättning för att vilja gå.

Och det är en förutsättning
för att kunna ha en dialog.

Den som vet
behöver inte.

Man tror att man röker för mycket
och får för lite knulla.

Att man super och slår frun på käften
och att man aldrig blivit miljonär.

Det sägs aldrig rakt ut
hur det egentligen är.

Man blev sviken.
Och har svårt att älska.

Börjar med att idealisera psykologen
för att så småningom bli mer och mer misstänksam.

För varje timme närmar man sig klockan "svek"
då det ska avgöras om någon åter måste dö.

Denna inneboende sanning i "psykisk ohälsa"
vill inte kbt-psykologen tala om.

För det finns ingen metod
när det gäller att återupprätta kärleken.

Det är som corona
står vi ut så blir det bättre sen.

Hålet i bröstet
går tyvärr inte att fylla.

Vilket fyllnadsmaterial
vi än snackar om.