Illusionen var ganska solid
Inte en dag under nästan en livstid
Var jag äldst i familjen
Mor fanns där som ett obesjunget värn
Mot de sista dagarna av mitt eget liv

Men så blev det som det inte bara kunde
utan måste ske, hon stängde sina ögon för gott
Och jag som alltid känt att jag stod i lä för dödens vind
blev plötsligt först i kön till brand och urna

Det känns naket, på nåt konstigt vis
Fast i eftertankens kranka blekhet
är det nog en efterkonstruktion
jag tänkte sällan på min hädanfärd
Och troligen inte på hennes.

Men hon gick, stilla, i frid
Inte heller jag tänker ta strid

Det blir som det kan