inuti människan

ett blodrött sund

det eviga kretsloppet

jag mötte dig

det började växa länder ur dina händer
små universum du visade mig om nätterna
där vi kunde leka gudar och så skogar som växte sig snåriga och täta
hus där vi skulle bo
parker där vi skulle promenera

i din handflata vecklade du ut ett vattenkraftverk,
ditt vatten i ett evigt kretslopp
de små ländernas rörelsemönster,
drömmarnas pulsåder

men ditt vattenverk måste byggts mycket stadigare än mitt
jag tappade färgen, började flagna, blev till ett blankt ark
och du vek
och vek
som små hundöron på mig
för att du tyckte allt med mig var värt att markera
och i hopp om att få bli en vik till ditt blodröda sund
lät jag mig vikas