Sanningen flagnar.
Lämnar vilsna barfota avtryck i svart snö.
Frusna minnen krossas som isbitar mellan tänderna och ingenting blir till det sagorike vi som små drömde.
Leopardhonan. Hon vördnadsfullt blickar ut över sitt drottningrike. Hennes juveler tindrar ikapp hennes inre väninna av gudinna.
Snart blomstrar sommarrosorna i det vackraste av vackra.
Jag vaknar och mina havsblå ögon smeker dig med blicken.
Men du blundar. Någonstans, någongång jag önskar att jag vore där. I dina drömmars pärlemorskimrande äng av vitsippor. Men drömma är allt jag gör. Tills du vaknar och verklighetens videung kittlar oss lätt som vita satinhandskar mot vår hud. Vad vore mer underbart än detta?