Fötterna på bordet, huvudet under armen

Sitter vid burken, tömmer den verbala tarmen

Varje gång som jag lagt en semi-lyrisk kabel

Får jag sitta och hyllas i SVT:s ”Babel”

Ingen minns att lyrik

Rimmar på patetik

För jag är störst och bäst och känner ingen skam

Att dikterna jag skriver trumfas av ”Bä, bä, vita lamm”

Ty jag är talangen och jag håller låda

Ignorerar att min poesi får femåringar att rodna

Så stolt och mallig över mitt manliga kön

Behöver ej jobba, har statlig konstnärslön

Att jag inte når ut till något slags kommers

Med mina rader, utan rim utan vers

Är för att jag är geni

Det är fan inte ni

Så kom för helvete inte här och kritisera

Någon som jämfört med er är mycket mera

Så mycket bättre, det vackrare blodet

För jag var grabben som höll kollen och modet

Snodde tirader från Fröding och Ferlin

So what, jag utklassar er, jävla svin

Ty här ligger jag de facto och duger

Medan ni mammons spenar militäriskt suger

Schizofreni

Megalomani

Haja att jag är bäst av alla med pumpande hjärta

Jag är utåtriktad, död åt de introverta

Ni har ingen rätt att förminska min styrka

Kalla mig fitta och hora, men blott dyrka

Den skräphög till avföring som hamnat snett

Som i bästa fall skriver en nödrimssonett

Men jag tänker aldrig nånsin överge kronan

Och, fan aldrig nånsin, till den fifflande honan

Manlig och tuff

Leker Fia med knuff

Och du kommer ramla av brickan

Skit samma vad du har i fickan

Kalla dig poet, ett geni lite trött

Du är den sämsta jag någonsin mött.