Jag är ett näckrosbarn
mina rötter i lera
och ansiktet mot solen
i en vik av verkligheten

händelser i världen
som ringar på vattnet
eterns vaggande vågor
ankarkättingens ryck

varje höst drunknar jag
det är ett sätt att leva
i det tyngsta vattnets termik
för att aldrig frysa till is

och visst drömmer jag
om träden som får växa vidare
upp, upp, upp
med blad som lyssnar till vinden

men jag är ett näckrosbarn
får min näring bland sand
och sjunkna stenar
öppnar mina kronblad mot ljuset