Möter lodjuret och kristallerna längs de minnen som äntligen får blomma i sin skönhet som sångsvan och en knippe vitsippor. Jag vet att du ler. Så även jag. Romantiserar kanske litegrann men vad gör det när jag hör gotlandsruss som bakgrundsmusik av rosenblad, så vackra.
De drömmar av vit marmor som sakta, sakta smälter till regndroppe längs din kind jag skulle bevara dem i min amulett, att ta fram när vinterns istappar smälta till de tårar längs min kind du så ömt kysser.
Där sandkorn svarta som onyx i timglas av vår tid och ingenting påfågeln säger gör någon skillnad.
Förstrött du plockar lite drömmande en hårslinga medan din blick någonstans där regnbågen smälter samman med himlen. Tröstar mig med att älska dig på avstånd.
De timmar, dagar, månader av längtan vid månens tidvatten.
Havets klippblock, koraller och tropiska fiskar i böljande harmoni, en perfekt balansgång i midnattens mintgröna vingslag.
Mellan oss bara några årsringar skiljer, men ändå bottnar min tveksamhet i kvicksand av glas. Du tar min hand och de tvivel jag någonsin känt, aldrig mer, aldrig mer. Jag möter din blick och jag förvandlas till näktergal och sjöjungfru på en och samma gång. Våran kyss är magisk. Dikten som smakar havet. Havet som smeker dikten.
Aurora borealis älskar oss nu.