Förgängelse i ödemark
Jag vill fly
Närmar mig dina varma ögon
Betraktar ditt gyllene leende
Äts upp av ständig vilsenhet
Eoner av hav av tankar
Ibland krusas ytan
Stormen leker alltid någonstans
Djupet fyllt av liv
Men där strömmar också mörker
Skriver en lycklig rad
Tar emot några ord av värme
Virvlar runt i strömmar
Som vänder om
Ställer allt i virrvarr
Tappar uppfattningen om var jag är
Om vem jag är
Mina ord nu blir bara svarta
Tar avstånd
Skjuter hat
Det är inte ditt att ta emot
Det är mitt att tvivla kring
Vem söker ett oberäkneligt monster
Med ensamhet befäst i ett hjärta
som aldrig fick näring
Har du någonsin sett en en tusenårig ek
Växa på mark utan näring
Åter har de röda rosorna dött
I spåret av sot från elden
Som slocknade när gryningen borde tagit vid
Åter skådar jag soluppgången som brinner
Låtsas att jag ska lära mig att gry
Genom att se på avstånd
Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Hopplös själ med Poeter.se id #97347 innehar upphovsrätten