I dagens släpande eftermiddagsljus stängde mitt jag in nuet. Som jag var nödd och tvungen till följde jag rastlöst med i kroppens rörelser och skapade fram vad som behövdes för att avsluta en scens skeende varvid vi kastades ut från scen och sattes att skriva ned var och sin version på ett blankt vitt papper. Jag har fått lära mig att gilla läget och låta mig bli kvar i livets ödslighet sedan min ungdoms rusiga mellanhavanden upplöstes i roliga anekdoter. Kvar står den bakvända frågan är verklighet något som man föds med eller ör det bara något övergående som makterna portionerar ut under ens liv för att sedan förpassas till glömskan?