Har länge gömt mig i nuet

Nu tornar mörkret bakom vågorna

Är det slutet som rullar in mot klipporna

Vattnets eviga kraft som sliter ner motstånd

Gräver djupa fåror i skrovlig granit

tills den är lika len som morgonen

innan kaoset vaknar

Måhända är evigheten gömd just där i gränslandet

Just där jag gömde min ensamhet

Stillheten lättar ankar

Låter mina tårar ringla sig över den lena kinden

Som en motsats till graniten

Ytan jag trodde varade för evigt

Men nu vet är lika mjuk som mitt inre

Tiden är evig när allt annat förgås

Ensamheten håller mig sällskap

Längs älvens vindlingar