Där sitter ett barn

Någon slänger en blick

Det berör mitt sinne föga

En mun talar giftiga pilar

De träffar mellan mina mörka moln

Besvikelsen skriver runtecken

ovan blickarnas fallna glöd

Där i jorden

krälar deras egen oförmåga

Smala ögon av visshet

Låter deras eld bränna

Bakom deras egen rädsla

Bortom dessa skådeplatser

Tittar barnet otåligt på mig

Plötsligt förtvinar allt

I grunden där murar vacklar

Jag byggde hela slott

På jordar fyllda av tomt ekande

I enslighetens land fann jag

ett överflöd av tankar

Nu står jag där

med tidens spelkort

som svarte petter

Något som vilar

på axelbarnets runtslängda

uppfattning av mänsklig kontakt

uppsliten ur bördiga jordar

Den grunden

håller inte måttet

ens en mansålder

Andra odlar prunkande trädgårdar

Barnet på min axel

måste dö

Stenen tynger mig

Tilltron vacklar medans

årstider hinner blomma ut

Hur många liv

hinner byggas upp åter

Under en utmätt mans verk

Skörden i min trädgård

Är det bara falsk frukt

Utan smak av lust

Det enda som prunkar

En blodlönn helt själv

Med mörkröda rasslande löv

När enslighetens vidder

Pinas av sorgens

vinande sång

Runt trädet

hukande krumt