Sluta.
Du går bara i samma fotavtryck i snön
om och om igen och tänker
Nu hittar jag hem till dig,
nu hittar jag hem.

Den där skatan har stått utanför mitt fönster
hela natten nu.
Gråter och nynnar på gårdagens sommarsång.
Kan den inte bara vara tyst och inse

det finns inget kvar?

Varför står den utanför mitt fönster?
Hoppas den att jag ska peka
mot horisonten och säga
där är värmen, där är solen
där är din älskade vän?
Förlåt, men det kalla golvet är inte så frestande.

Luften är tunn under täcket.
Jag stannar här tills jag kommer ihåg
doften av ditt nytvättade hår,
jordgubbssmaken på din tunga,
värmen på din vackra hals.
Jag minns när det var du som sjöng
på gårdagens sommarsånger
just innan frostblommorna knoppade.
Jag tyckte det var vackert.

Varför flyger den inte iväg?
Människan fick aldrig vingar så hon fick alltid
avundas fåglarna som
bredde ut sina vingar, hoppade
och dök, dök, dök och sedan
var högre än någon annan.
Så varför sitter den där ute nu
och inte plågar mig med vinden mellan fjädrarna?

Jag kan inte greppa vinden med mina händer,
inte ens vid den totala fryspunkten.

Du brukade gå i samma fotsteg för att inte
komma för långt bort från mina.
En snöflinga – helt olik från de andra
och alldeles speciell
men med samma mål som de andra
frusna regndropparna:
att dölja dina suddiga fotspår.
Så jag kommer inte ihåg vart du brukade gå.

Det är som om du aldrig gick vid min sida.

Ändå är min hand fortfarande svettig efter din.
När släppte du taget? När du började inse att regnet
aldrig slutade falla mot våra kroppar?
Men den sköljde aldrig bort den
skuldkänsla vi för så länge sedan
hade försökt tränga bort?

Den är nästan begraven nu, Skatan.
De svarta konturerna är täckta
av den sagolika snön
som vi brukade fånga i våra händer
när den föll från molnen.
Vi gjorde det i mina minnen.

Jag skulle vilja höra dig
sjunga en sista gång.
Sjunga dina gamla sånger
om sommarn som aldrig skall komma
innan jag somnar för att
möta morgondagen igen.


Och sakta flög skatan bort
när skyn slutade att gråta fruset regn.