Morgonen står med armarna i kors
utanför mitt fönster
Över himlen har målats ett grundlager
av ljusgrått
Min kropp fortsätter gäckas
Jag är rädd
Jag tvingas acceptera ovissheten
Jag skriver i alla väderstreck
Slår in kilar mellan orden, för att förstärka
dikten, hålla ihop
mig själv
Jag försöker dröja kvar i varje ögonblick
Om jag bara tar ett steg
bort från den jag blivit här
Ett pyttelitet steg
Och sen ännu ett
Men jag hinner inte så långt
att jag inte blir kvar
Jag lämnar inga spår efter mig längre
eftersom jag inte har någon riktning
Jag använder språket som
konstgjord andning
Jag försöker byta fokus
men idag är allt stängt
och inte ens den friska luften
som lirkar sig in genom
vädringsfönstret
kan ändra på det