ensamheten kan vara så plågsamnt tyst och

oberörd inte ett ljud ingen närhet bara glada 

minnen som ekar bort i mitt mörka sinne . jag 

vill så gärna ha någon att prata och skratta

med men det käns så långt i från just nu tysnade 

häskar i min omgivning jag blir som en enstöring .

känslig för allt jag misstolkar och tar åt mej isoleringen 

i mej skälv suger ur mitt forna jag och gör mej till 

något som jag aldrig förut har varit . så jag är ute på 

främande mark och djupt vatten utan botten eller yta

jag bara svävar runt i en främande värld utan kontroll

eller destination det skrämmer mej just enamhetens 

mörker tysnad beröringen . som är så full av saknad efter 

någon som ser och bekräfftar mej som gör mej mänsklig

igen någon av värde som ser mej pratar med mej till mej 

och rör mej in i mitt hjärta och själ som lyffter bort mörkret 

i från mitt sinne . någon som hör mej och minna ord och behov  

någon som jag kan kalla vän någon jag kan klappa på ryggen 

någon som klappar mej på axen när jag har det svårt eller är glad .