svartsjukt bevakar höken den stilla
gryningen, med mer fly i blicken än han själv
nånsin haft under sina spräckta vingar

jag tänker mig hans stretiga ben som
ett alster av nyvänd jord
svart och fuktig, hans ben spretiga och kalla

under den spända huden de
svällande fjädrarna spräcklorna på
huden kalla gråa ögon