Hatad från födseln, föraktat, försmådd

En käft med en napp gör sig inte förstådd

Reglad bak spjälsängens iskalla stål

Med invektiv fylls hjärtats gapande hål

Pekpinne och linjal

Lär dig allt om moral

Och du hålles fången i förtryckarnas skans

Med drömmar om flykt till just alls ingenstans

En dövstum lakej som ej säger ett ljud:

Men vem fan har nu tjallat för Gud!?

*

Piskad med trossatser och katekes

För en amputerad själ finns ingen protes

Blott lyssna och lyda, gapa och svälja

Här finns inga omvägar som du kan välja

Svart transparens

När Skaparens lans

Tränger genom den sköld av patetiskt försvar

Som du har byggt upp här i ungdomens dar

Att kämpa emot är att häda ett bud:

Vem fan har nu tjallat för Gud!?

*

De nackade duvan och kväste all fred

Medan du krälade runt i smutsen och led

Alla Helvetes kval, alla Himmelska hat

Som serverades trugande på silverfat

Den förstföddes död

Blåser liv i den glöd

Som håller dig fogsam, förvirrad och rädd

Bryter ej kedjan av får, du blir ledd

Till Paradiset som härskarens brud:

Men vem fan har nu tjallat för Gud!?

*

Så kommer då dagen då du tar adjö

Av dina tyranner och omsider får dö

Ett liv så bespottat tar äntligen slut

Primalskriket ljuder liksom en salut

Att drunkna i Styx

Blir din största lyx

Din kropp den värms upp som av svart heroin

När du läppjar in vattnet, din sista doktrin

Är att undra när du bär den blodrödaste skrud:

Vem fan har nu tjallat för Gud!?

*