Istapparna grät för oss, så vårlikt schizofrent

Och när de gråtit våren torr, ja, då var det för sent

Att tvinga sig att glömma bort de drömmar som man drömt

Och skvallra lågmält för varann om skatterna man gömt

Bland dagg och svalor töade vägen fram med glans

Den vårdades av skuggor, men ledde ingenstans

Ty vägen den var plan och rak, dessutom alltför kort

För att vi skulle hålla hop och inte komma bort

Vi skrek på tok för högt och vi viskade för lågt

För att ens lägga märke till att en utav oss åkt

Mot krokigare vägar, mot eldar och friktion

Där sommarn spelar skjortan av vårens sista ton

•••