Min hjärna är ett öppet sår.
Det sista jag minns från livet före är ett avgrundsskri i hissen i ett höghus mitt i Europakvarteren.
Nej, nu ljuger jag. Någon timme därefter hann vi dela på en skål med pommes och majonnäs och sänka var sin öl. Jag minns hur hon kisade mot mig och log, och sa: ”Hellre corona än malaria.” Och jag skrattade så jag nästan överröstade sorlet från uteserveringen. Och sedan skålade vi och gjorde upp planer för sommaren och lovade att ses på Hasslöfestivalen. Det är det sista jag minns. Bara några dagar därpå stängde man Bryssels alla barer och jag hann komma hem med ett av de sista flygen till Köpenhamn, och hon for åt andra hållet, ner mot Afrikas horn till, genom någon flygplats som jag bara hört om i “På spåret”.
Hem. Där i hissen ville jag inget annat än att komma hem och bara få vara i fred. Med facit i hand skulle jag ha sjukskrivit mig för utmattning, men sådana som jag är alldeles för tuffa för sånt. Vi är myndighetsvärldens rockstjärnor på vår alldeles egna never ending tour, hälften människor, hälften koffein. Lägg till några city weekends och så sisådär trettiofem rockkonserter, så blir det ett bra år. Jag är fanimej inte van vid att vara hemma. Inte van vid att inte ha något att se fram emot. Och mest av allt är jag livrädd för att det är såhär det kommer att vara nu. Det är som att någon har ryckt undan mattan under fötterna på mig. Kvar finns bara den där sura doften på huden, en doft som jag förknippar med att ha rest i tjugo timmar i lite för varma kläder och tagit ett glas vin på varje stopp.
“Vi kan inte bara hänga på vinkiosken”, säger du.
Det är klart att vi inte kan, men när allt annat är inställt är en helkväll på kiosken det enda som fortfarande påminner om det normala.
Om man tar en mimosa till frukost medan man spanar på flygplan är man en kosmopolit. Om man gör det på balkongen när man jobbar hemifrån… ja, det finns ett ord för det också, men det törs jag inte säga högt, lika lite som jag vågar ta den där mimosan, oavsett hur mycket jag längtar, för i samma ögonblick som jag gör det kommer det att vara oåterkalleligt. Istället andas jag in den friska morgonluften och blundar hårt. Det behövs inget café au lait, färskpressad apelsinjuice eller nygräddade croissanter – det räcker med den varma sommarvinden mot mina vader för att jag ska förflyttas till en smal gränd i Bilbao, Amsterdam eller Zürich – ja till och med Bryssel skulle duga. Vart som helst, bort ifrån mig själv.
“Vad är det här hemma som du inte gillar?” frågade du precis i början, när psykbryten var som tätast.
“Mig själv, såklart.”
“Men det kan du aldrig fly ifrån. Att ha det taskigt med sig själv i Paris...”
“Är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm”, avslutar jag låtcitatet. “Jag vet. Men jag måste prova.”