efter två eller kanske tre år, beroende på hur man räknar
har jag äntligen slutat titta mot ditt fönster
varje gång jag passerar
och i varje gathörn

du är ändå inte där

du säger att du sover 13 timmar, 14 timmar:
en tung, drömlös sömn
och däremellan är det i bästa fall svart

men utanför ditt fönster blommar gullregnet för fullt
det har blivit ett riktigt stort träd vid det här laget
tydligen

Det var inte första gången
men kanske att det var den sista