Sakta skrider dagen
fort ramlar skymningen
Stillheten i natten bedrar
då jag rullar runt jorden

Alla förfäders ansikten
lyser som gatljus
in genom fönster
med frågande blickar

Jag drar för gardinerna
sätter proppar för öronen
och blundar för verkligheten
i tron på att jag kan gömma mig

Då och då vaknar tankarna
helt av sig själv
lever rövare med mig
hela långa natten

Oseende blickar jag i mörkret
hör mina andetag
och antar jag fortfarande lever
ännu en tid

Nu i nuet
blir då och då
och jag finner svårt att ro
i båten jag sitter i

Så jag får natten att passera
förbi som en revy i mitt inre
där jag är min egen huvudroll

Morgonen överraskar
som alltid
vet aldrig vart den varit
medan jag låtsassov