Du tröstar mig.
Du säger mig att inget ont ska hända mig.
Att det onda som händer mig inte kan skada mig. Inte på riktigt.
Jag stryker försiktigt med handen över dina svårbegripliga ord. Trycker dem mot mitt hjärta. De upprör mig och hänför mig i samma mått.
Skönheten i dina ord svindlar, passionen så stark att jag måste vika undan, skydda mina känslor, för vem vet vad som händer om jag ger upp mina försvar. Om jag ger dig allt … om jag kunde förmå att ge dig allt.
Då lugnar du mig, du är stor säger du. Så långt över mina tankar. Så långt bortom mitt förstånd. Du förstår allt säger du, och du genomskådar varje stolt mänskligt hjärta. Lägg det i mina händer, säger du — ge mig ditt hjärta.
Som jag vill det. Som jag tvekar.