Vaknar till, svettig... Gick från det lugna mörkret in i en mardröm...
Ljuset från taket river i ögonen.
"Hur mår du?"
nej, nej prata inte med mig
"Det blev lite mycket förut, mår du bättre nu?"
"mm hm" lyckas jag få fram
"behöver du något?" en betryggande klapp på axeln.
"v..va..vatten"
"Vill du ha vatten?"
idiot, sa ju... jag nickar...
"okej, hämtar vatten åt dig... Lisa kan du bara stanna här och se till att ... Alexander va det va?"
jag nickar
"att Alexander inte behöver spy eller nåt?"
jag tror Lisa nickade.
tyst igen
underbara tystnad...
hör skåpet gå upp i köket, klirret av glas, hur kranen i köket trycks upp och ljudet av vatten som forsar ur och saktar ner i styrka...
"är det Alexander"
hör jag
"Ja"
"hur mår han?"
"Hm han mår nog inte så bra"
"haha nä kan se det"
"Du Alex... inte så jävla tuff nu va?"
fuck off
"Nå ja, som man bäddar får man ligga"
tror jag vet vem det är, känner igen rösten, det är Fredrik... Han är en jävla smilfink... nåja skit i honom.
Hjärtat slår konstigt... ett lager av svett ligger som klister runt mig...
EN JÄVLA HUVUDVÄRK som ett stålband runt skallen...
"Här"
jag sträcker ut mig svaga arm, någon placerar ett glas i min hand, det är tungt.
"mm hm"
"du kompis det är liksom inte mitt problem med du borde nog se över dina dryckes vanor... känns lite som ett rop på hjälp detta"
fuck off, tänker jag
vill du se ett rop på hjälp ditt as!?
nä tänkte väl det?
ligger tyst i mörkret och tänker tankar som dessa.
Öppnar ena ögat igen, försöker lokalisera glaset. För det försiktigt fram mot munnen. Tar en sipp, vattnet smakar diskmedel. Fan jag hatar mitt liv...
"Å fan, vem är det som ligger här... Å vänta känner igen honom, vad de inte han som balanserade på balkongräcket imorse... haha så du är mänsklig"
varför njuter folk så av att se någon på golvet och krälar kommer jag aldrig förstå. ..
kramar näven, arga tankar tar över...
hör Jim sjunga i min själ
Illegitimate son of a rock n' roll star
Mom met dad in the back of a rock n' roll car, yeah
varför brydde jag någonsin om vad dessa personer tyckte om mig?
så jävla löjligt, tragiskt, komiskt, idiotiskt...
får alltid lite ångest när jag blir bjuden till en fest, för det är precis som om folk förväntar sig en föreställning av mig.
varje gång jag försökt liksom låta bli och bli en dansande apa, så har liksom hela festen stannat av och folk liksom tittat på mig
"Fan va tråkiga alla är... Alex gör något kul, säg något roligt"
Jag är deras dansande apa.
Jag är inte mig, jag är deras lilla leksak, deras lilla skrattmaskin...
är det konstigt att man hatar dem
är det konstigt att man hatar sig själv
varför är jag så jävla lydig deras önskningar
och så villiga att pissa över allt som jag vill
"öh Alex inte så jävla stu..."
"HÅLLKÄFTEN!"
"ojdå, vilket humör, HAHA"
"DU ÄR EN LITE PISS FLÄCK"
"aha, jaså... dög som vän igår när du behövde mer att dricka"
"EXAKT DET ÄR ALLT DU DUGER TILL"
"ah, du kan fan glömma att du får något av mig någonsin igen"
"FAN VAD GÖTT, DU FÖRSÖKER DÖDA MIG OCH VILL ATT JAG SKA VARA TACKSAM, FUCKOFF!"
deras jävla egon kan inte höra sanningen om dem själva, men jag sak buga och le och vara tacksam för att dem anklagar mig för...
tror inte det