Publicerad 2021-12-28 02:27 av Ubuntu




Frostpärlans spår

Hovarna dundrar förbi
i drömmens crescendo

Ett skrik faller in i solen mot Jorden
något viskar i rälsens skenor

Stjärnans generationer,
oändligt djupnar grepplöshetens nålar


Andetagen in i den utarmade ålderns
tunga lod


Tyst är lera och jord
tuvor vilar i solen
in mot nattens slöjor

Hon var av ljuset invigd

Stenar av ett rum
vinden i en björk
hon blev till regn


Solen glöder i axet,
tystnar i moln,
brast skuggor i grenar

Själar likt morgonen även natten
utom kontroll

Frostpärlans spår tystnar
in i jordens dimma,
sitt starkaste sken
tömd bortom ytans väggar

Blott försvunnen i ljusets runda
skog och hav

En isdroppe tappar sitt grepp
mot morgonens lunga





Texten är utskriven från Poeter.se
Författaren Ubuntu med Poeter.se id #58970 innehar upphovsrätten