Snön som krasar under våra fötter,
fotspår som sjunker djupt.

Ett kallt landskap där våra
olika världar inte ville mötas.

Mina stela armar kunde inte längre
måla några storslagna penseldrag
och jag såg aldrig ditt mörker,
inte ens när dina tårar
frös till en hinna på dina kinder.
En hinna så tunn som det
sköraste höstlövet
som faller sönder vid minsta beröring.

Nu
en skiljelinje av frusen is.

Om jag bara hade låtit mina
andetag komma nära.
Om jag bara hade kysst dina kinder,
ett höstlöv hade fallit sönder och målat
dina kinder i iskristallers sken.
Min läppar hade smält skiljelinjen.

Men jag vände mig om.
Och i den annalkande snöstormen gick vi vilse,
våra fotspår utsuddade för alltid.