Den Vackraste dikten har jag
ännu inte skrivit,
den är till dig,
det gör det så svårt.

Orden, språket finns där.

Jag går ut, matar fåglarna.
Och som alla gråsparvar
flyger orden i väg.

Fåglarna kommer tillbaka,
för att äta.

Orden kommer tillbaka,
de vill äta,
de äter mig.

De vill ut.

Jag hämtar en bok,
läser,
ord, meningar.
Här kanske det finns något,
men allt flyter samman.

Inget handlar ju om dig,
det är bara jag som vet vad
som skall handla om dig.
Det är bara jag som vet hur vackert det
måste vara.

Den vackraste dikten är till dig,
ännu inte skriven,
ännu inte formulerad.

Men den finns.

Orden flyter som en strid fors
i mitt inre.
Jag får vänta på lugnare vatten,
då kanske jag kan fånga orden
som då guppar stilla
likt båten
på älven vid solnedgången.

Så vackert.