KATAKOMBEN

Jag sitter
katakombisk
är bitter
men ganska frisk

och det tickar
en ensam bomb
när jag hickar
i min katakomb

Jag lever fängsligt
bakom galler
och tickar ängsligt
när jag faller

på en matta
av gammalt krut
Kan varken skratta
eller hitta ut

ur min labyrint
och utan upplysning
yrar jag blint
med en kall rysning

Jag hör dom
som bara gnäller
och dom som
går och skäller

på fria hundar
som lever stort
men dom blundar
för sin egen tätort

Dessa dvärgpudlar
som bakom galler
ständigt besudlar
miljön med skvaller

och som biter
i sin telefon
som parasiter
som äter hån

Kanske längtar jag
till min katakomb
för att leva svag
med min egen bomb

Att leva på lånad tid
är kanske att föredra
när jag ej får nån frid
och ingen gör mig bra