när jag dog var inte självkänslan uppfunnen 
den kom några år senare 
med kriget 

då hade jag precis lärt mig hålla käften och lida 
i skyttegravarna låg erfarenheterna strödda som damm 

vi skulle alla dö 
vi visste bara inte hur 

en av de rasande nätterna då allt var svart 
blev den strömmande älven min älskare 
vi skulle bli ett 

det var då synen försvann 
kroppen kände det våta 
och lungorna drog sig undan 
allt blev kallt och tomt 
 
vi skulle alla dö 
vi visste bara inte hur 

där var en strand av glassplitter 
blundade och gick  
jag förvandlades till pulserande blod 
 
kände väl igen den varma söta doften 
stannade i den  
tills den kom för nära 

 
då gick jag vilse igen