hon knäppte händerna bakom nacken, lutade sig tillbaka, funderade på hur kärlek såg ut, hennes kärlek till honom

där fanns vilsenheten, sårbarheten
kaffet i muggen om morgonen
hennes doft, den kittlande, beröringen
de styva bröstvårtorna och hennes fukt när de älskade

där fanns skogen, det vilda i havet
som stormar och som solglitter i ytan
sensommarens kaprifol och doften av flox

ryggen som spände sin bredd under hemstickad tröja

fanns det kärlek som varade, som bevarade eller var den alltid lika flyktig som bensinångorna hon kände när hon tankade bilen, lika tunn som slöjorna av dimma i morgonen

för hon visste ju inte själv om den var beständig
vad hon visste den kvällen var att hon kände den, som visshet
klarhet, som tillit och att hon tålmodigt väntat den, kanske ända sedan hon föddes

men vad visste hon om styrkan i den
kanske skulle den vissna redan till hösten, då bladen föll och luften doftade av råkyla och rönnbärsklasar
eller kanske var det just den sortens kärlek som höll i sig, som formade år och skapade vidare liv

hon lutade sig framåt och släppte händerna, ner i knäet och lyssnade till känslan
då visste hon att kanske var det just det här som kallades kärlek
att inte kunna lova något mer än det som var i stunden

och att det räckte långt