Det har med mina känslor att göra.
Vrede, sorg...kampen mot uppgivenhet, skam för att vara människa, skuld över samma sak.
Jag blir som en hemlig soldat i Ukrainska armén när jag söker och söker
efter våra gemensamma framgångar i kriget.

Så plötsligt på youtube dyker en tillfångatagen rysk soldat upp. Han pratar i telefon med sin mamma i Ryssland.

"Hela min bataljon dog, jag överlevde"

"Jag vill att du kommer hem" säger mamman.

Då börjar han gråta.

Och jag med.

Jag var inte ukrainare.

Jag var människa.