Skakig av att korsa så många broar
och aldrig hoppa,
från att bära så många dagar i skor
och aldrig glömma dem i gräset
någonstans i en skugga.
Skakig av kärlek och att säga "aldrig",
utan att veta var jag börjar
och varhelst någon annan slutar.
Skakig av att aldrig fråga min syster
varför vi är så ärliga
men osammanhängande.
Skakig av den där låten
som verkade klättra upp för mina ben
och dra ned mig i djupet,
vill att jag ska andas under vattnet igen.
Skakig av en penna som glider över
tidigare ord och felstavar allt
samt kodar min kärlek i nonsens.
Skakande av mig reflektionen
av fåglarna ovanför,
vilket får mig att tro för ett ögonblick
att jag inte drömde.
Skakig av den lilla vikten
av mitt hjärta mellan mina tumlande axlar.