Han har börjat
zooma ut.

Universum,
en del i alltet.
Dit sträcker sig hans tankar.

Att vila här och nu,
här där allt förgörs,
det klarar han inte.

På det hans egen bräcklighet,
sjukdomar, ångest.

Här och nu vilar en förbannelse.

Bättre då att vända blicken mot
det som för alltid är givet.

Ingenting.

Inga ting.

Bara ett universum
som sträcker sig
längre och längre
bort,

bort ifrån den egna tanken
här och nu.