ibland tvingar jag mig kvar
en slags trygghet
om att det inte kan blir värre
än så här

jag sover dåligt
äter likaså

kopplar bort mig socialt
bygger in mig i ett fort av misär

jag tror jag vet att det kommer försvinna
att jag en dag kommer gräva mig ut

men ibland väntar jag längre
än jag borde

bara för att få stanna kvar
i mörkret
kunna
plåga mig själv
lite mer
lite längre

lite till.