Vid älven,
tärnorna lågt vid vattenbrynet.
Fortfarande relativt ljust,
klar himmel, lite kallt.
Jag hör forsen.

Efter vårt samtal har jag fastnat
i tankar om min barndom.
Jag vet inte vem jag var,
jag vet vad jag har blivit.

Rådimman över älven,
ett sagolikt spel där
mörkret sakta tar över.
Bara kort, snart anas gryningen.
Mitt eget mörker har
också anat gryningen, som tur är.

Nu kommer tåget rusande,
det översköljer alla ljud.
Vi räknade vagnar, det var glädje,
en del av mitt liv.

Men vi visste ingenting om det ordlösa,
det som inte berättades.

Nu är det kallt vid älven,
mörkret har lagt sig,
ändå är det ljust.
Skogen speglar sig i vattnet.

Det som var ordlöst kanske också speglade sig
i älvens mörk klara vatten.
Det speglade sig och försvann i forsens virvlar.
Men en del blev kvar,
rotat som tallarna i sandbacken.

En del av mig,

det ordlösa.

Det är som den rinnande älven
vattnet försvinner men är ändå kvar.

Det går inte att sätta ord på,
det går inte att förklara.