I tillvaron har helheten
rämnat.
Nu syns sprickor
överallt.
Monumenten över oss själva
har rasat.

Nu letar vi ljud som vi känner igen,
i skogen, på älven, på myren.
Tystnaden kompakt.
Inga fåglar, inget prassel, inget porlande.
Vi förlorar vårt språk i tystnaden och
när mörkret omsluter blir vi stående,
ordlösa.

Men vi anar ett ljus.

I en mur med sprickor
ser vi ljuset där på andra sidan
och vi hör ljud ifrån världen.
Genom sprickorna tar vi oss dit.
Och då,
först då
ser vi,
genom sprickorna
allt ljus och hör allt ljud ifrån
den värld,
vi nyss lämnade.