Texten känns visserligen betryggande förståelig,
begriplig. Inte håller alla med, men Allan gör det,
såväl som herr Andersson, Pettersson, Lundgren
och en doft av något då svag.

Miranda brukar kunna ljuga tro andra tror henne
precis som om hon sanningsenligt talat.

Men som blå dunster i ögonen kan nog det mesta
framstå, om en får sätta tro till andras amsagor.

Argument är inte alltid vad någon kan komma fram
med, även om övertygelsen finns där, tanken,
känslan av sina egna som grumliga egenheter.