Det drar liksom
en kall vind
runt mitt huvud.
Och det sprakar och flimrar
inom mig,
inne i mig,
i det som är innanför.

Utanför i den kalla vinden
är jag vanlig
och ser de lysande
stjärnorna på
en klar himmel.

Innanför flimrar
allt som när lysrör
tänds,
som när stjärnor
slocknar.

Jag värjer mig.

För allt därinne finns också
där ute.
Allt sprakar och flimrar.
Det är som att allt både inne och ute
släcks och tänds hela tiden.

Allt i förvissningen om år som gått och
som försvunnit,
likt älvens svarta vatten,
som försvinner i varje andetag.

Och alla år som skall komma
med samma lysande stjärnor
på en klar himmel.

Kanske utan en kall vind runt mitt huvud.
Kanske utan oss alla.

Men i den kalla vinden,
och i allt som släcks och tänds
lever ändå tallen och granen,
där finns ängens och myrens dofter,
fjällens stillhet och forsens språk.

Sen i allt däremellan,
i det som sprakar och flimrar,
i det som släcks och tänds
vilar jag ändå i ett hopp.

Ett hopp om nya andetag,
nytt syre,
som släcker flimret
och tänder jordens låga.