Jag minns när jag försvann.
Då pärlorna glittrade som allra mest.
Men inte förr.
Snarare nu.
Blundar och färdas över våra stjärnor.
De som föds om och om igen.
Utan att veta.
Utan att känna.
Beröringens smekning upphör.
När slottsruinerna ser på.
Någonstans rådjurens midnatt avtar.
Medan vi andas varandra.
Medan vi flätas in i varandra.
Medan allt runtomkring oss inte finns.
Saknar den stunden.
Du sagolika vän av kärlek.
Kysser vinden du bär med dig.
Vidrör dig såsom omslutande orkidéer.
När drömmarna pulserar i vårlågans sken.
Älskar rofylld vila.
När den är med dig.
Så vackert.
Så ändlöst.
Nära.